Detta är en fördjupning utifrån en tidigare artikelserie, tillhörande ett poddavsnitt jag gjort med FoodPharmacy. En av mina slutuppsatser när jag läste till lärare på Justisse College handlade just om PCOS. Det är också ett enormt vanligt problem bland mina klienter, vilket förstås har gett mig anledning till djupare research. Följ länkarna till källor, relevanta studier och angränsande artiklar – särskilt om du arbetar med patienter som lider av detta! Tycker du det är jobbigt att läsa allt, börja med att lyssna på poddavsnittet. Behöver du en djupare pedagogisk och visuell förklaring av PCO/PCOS, se detta webinar. En fullkomlig innehållsförteckning på vad jag tar upp i webinaret finns i detta blogginlägg.

Vad är PCOS?

Polycystiskt ovariesyndrom, PCO-S, är del av eller ett förstadium till ett metabolt syndrom innefattande diabetes, övervikt och kardiovaskulära problem. Namnet har i flera år varit påväg att ändras till ”metabolic reproductive syndrome”, eller “Anovulatory Androgen excess”, eftersom “PCOS” är missvisande.

“[The name PCOS] is a distraction, an impediment to progress,” … “It causes confusion and is a barrier to effective education and communication. It focuses on … polycystic ovarian morphology, which is neither necessary nor sufficient to diagnose the condition.”

(NIH panel, 2012)

Kvinnor med äkta PCOS har ett överskott av androgener (“manliga” könshormoner) vilket kan uttrycka sig som en oregelbunden menscykel, acne, ökad behåring enligt ett “manligt” mönster, tunnhårighet på skalpen, eller fetma kring midjan.

I det långa loppet är PCOS kopplat till en högre risk för diabetes typ 2 och graviditetsdiabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck och livmodercancer.

Syndromet är dock mer komplext än enstaka yttre symptom, men konventionell medicinsk behandling fokuserar på att förtrycka symptomen t.ex. genom att stänga ner ägglossningen helt och orsaka regelbundna bortfallsblödningar. Problemet med PCOS är dock inte främst är att du inte blöder, utan att du inte ägglossar.

Det beräknas att ca 18% av kvinnor i fertil ålder har PCOS, och där ingår förstås inte mörkertalet. Det är ett metabolt syndrom, en folksjukdom med grund i kost och livsstil, och handlar INTE om bråkiga äggstockar.

Vadå, så det är mitt fel att jag har det?!

Om du tycker det känns skammande att läsa att PCO/PCOS har sin grund i kost och livsstil, ta ett djupt andetag och begrunda att:

1. I detta samhälle har du inte så mycket val vad gäller de livsstilsfaktorer som påverkar PCOS. Stress, D-vitaminbrist, låg sköldkörtelfunktion m.m. som du kommer introduceras till i denna text är saker vi får på köpet genom att leva i ett kapitalistiskt patriarkat på norra halvklotet.

Ja, du kan påverka din hälsa och din menscykel i hög grad, men eftersom vi varken får information om hur våra menscykler reflekterar vår hälsa, våra myndigheters kostråd baseras på vetenskapliga antaganden och ekonomiska intressen, och vi som individer inte heller kan överleva utan att vara slavar i systemet, så kan ingen egentligen skuldbeläggas för livsstilsrelaterade sjukdomar. Eventuellt om du dricker flera liter Coca-cola om dagen att du kan ge dig själv en liten lavett.

2. Det finns överväldigande mycket forskning som bekräftar kost- och livsstilslänken (även om en del av problematiken kan vara medfödd), och folk blir faktiskt av med PCOS genom att styra upp vad de äter och hur de lever. Jag ser det hända varje dag.

Den praktiska förklaringen

För det första: PCO och PCOS är inte helt synonymt.

I båda fallen att har du svårt att ägglossa, men varför du har det, hur länge och vilka hormonella effekter det får, kan vara olika.

Enbart PCO innebär en (vid ultraljud) synlig samling små, halvmogna ägg som inte kommer nånvart, på gynekologspråk kallat “pärlbandet”. Polycystiska ovarier (översatt: “många små äggblåsor på äggstockarna”) kan uppstå under en förlängd menscykel, under olika former av stress, eller efter nyligen avslutat bruk av hormonstörande preventivmedel. PCO är alltså under vissa omständigheter ”normalt” och behöver inte innebära syndromet PCO-S.

PCOS, däremot, är ett metabolt syndrom som innefattar androgenöverskott.

Jag kan inte räkna hur många kvinnor jag träffat som fått en slarvig PCOS-diagnos (ofta inom 6 månader efter att ha gått av p-piller), utan att några blodprover tagits på eventuellt förhöjda androgener. Många kvinnor får alltså diagnosen enbart på basis av oregelbundna cykler och får samtidigt höra att de är infertila utan medicinsk stimulans, vilket i många fall inte stämmer. Mer om feldiagnostisering längre ner.

Om du läser om PCOS på nätet så handlar mycket om övervikt, vilket du faktiskt inte alls behöver vara för att ha PCOS. Ofta pratar man om tunga blödningar och risk för livmodercancer, detta har isåfall att göra med östrogendominans, men det måste heller inte vara fallet för just dig. Läs detta inlägg för att förstå mer om hur dina blödningar kan skvallra om hormonläget.

Det är också viktigt att du förstår skillnaden på funktionella cystor på äggstockarna, och de många små halvmogna äggblåsorna som utgör PCO. När vi säger “cystor på äggstockarna” så menar vi istället folliklar som inte kläckts som de ska, flippat ut och blivit för stora – inte för små som i PCO! En jämförelse här emellan är att PCO är som en samling omogna små vindruvor som försöker växa under en kall försommar, medan funktionella cystor (sådana som spricker och gör ont) är som förvuxna, övermogna frukter som vägrar falla från grenarna. PCO/PCOS gör inte ont!

Den något tyngre förklaringen

Vi tar det från början:

I en normal menscykel så producerar den växande follikeln (äggskalet) faktiskt androgener (“manliga” hormoner) först. Dock ska detta androgen i follikeln konvertera till östrogen. En topp av högt östrogen är nödvändigt för att hjärnan ska känna att det är dags att kläcka, och följaktligen driva igenom ägglossningen med hjälp av hormonet LH. Problemet med PCOS är att folliklarna stannar på tomgång, östrogenet blir inte tillräckligt högt och ägglossningen blir uppskjuten.

Hormonet LH från hjärnan blir vid PCOS förhöjt under längre perioder än normalt – hjärnan vill nämligen få till den där ägglossningen som av olika anledningar inte kan drivas igenom. Detta förhöjda LH kan göra att ägglossningstester blir svåra att läsa av för kvinnor som har PCOS.

När nivåerna av LH är förhöjda så ökar konversionen till androgener, såsom testosteron och dihydrotestosteron, vilket ger upphov till acne och hirsutism.

Androgener kan även överproduceras från binjurarna, vilket innebär att stress för många är en stor bidragande faktor.

Androgenöverskott från olika källor påverkar i sin tur regleringen av menscykeln ifrån hjärnan, vilket resulterar i en ond cirkel där den haltande ägglossningen hindrar sig själv. Du kan se det som att folliklarna har stannat i växten, ungefär som förvuxna, finniga tonårspojkar som aldrig flyttar hemifrån.

AMH är ett hormon som frigörs av dessa ”halvmogna” folliklar (växande äggblåsor som inte kommit till slutspurten). Kvinnor med PCOS har ökat AMH.

De har också lågt SHBG, ett transportprotein som normalt sett binder upp fritt testosteron och gör det otillgängligt. Lågt SHBG innebär att det blir för mycket biotillgängligt testosteron, och har du dessutom t.ex. zinkbrist så konverterar du i högre grad till dihydrotestosteron, vilket är en anledning till finnar, håravfall på huvudet, skäggväxt, fettlagring runt midjan m.m.

PCOS och graviditet

Om du har PCOS så kan du i regel bli gravid, det är inget problem med brist på ägg eller kvaliteten därav. Problemet är oftast att ägglossningarna kommer sällan, och eftersom cykeln då blir oregelbunden så vet du inte när du bör ligga. Här hjälper det att ha fertilitetsförståelse.

Kvinnor med PCOS har högt AMH, vilket innebär en risk för överstimulering och flerbörd ifall du skulle bege dig in i IVF-karusellen. Är du överviktig är risken för missfall större, och eftersom äkta PCOS är en reflektion av insulinresistens (mer om det nedan) så finns det också en ökad risk för graviditetsdiabetes och för tidig födsel. Beroende på vad som egentligen ligger bakom din PCOS-problematik och hur den uttrycker sig, så kan även risken för havandeskapsförgiftning vara större.

Hur ställs diagnosen?

Här är en grej du verkligen bör veta:

Ett eller flera ultraljud som visar på PCO behöver inte innebära att du har PCO-S. Diagnosen kan inte sättas enbart utifrån ultraljud!

PCO står för polycystiska ovarier, och betyder alltså många små halvmogna folliklar i äggstockarna utan någon som leder eller verkar vara påväg att ägglossa. “Pärlbandet” i sig säger dock ingenting om VARFÖR dina folliklar går och går men inte kommer fram till dörren, det kan nämligen ha med andra saker att göra än PCOS;

  • Pubertet – det är NORMALT att unga vars reproduktionssystem fortfarande håller på att mogna har en PCOS-bild både på ultraljud och hormonellt
  • Hypotyreos (underaktiv sköldkörtel),
  • Näringsbrist,
  • Stress,
  • Högt prolaktin,
  • eller vissa mediciner.
  • Enbart PCO kan alltså uppstå under en förlängd menscykel, under stress, eller efter nyligen avslutat bruk av hormonstörande preventivmedel, och är alltså under vissa omständigheter “normalt”.

Enligt AE – PCOS Society så kan diagnos endast ställas om personen uppfyller alla tre av dessa kriterier:

* Oregelbundna cykler och/eller PCO

* Överskott av androgener såsom testosteron, androstenedion och DHEAS – eller symptom på detsamma i form av akne, ökad behåring (hirsutism) eller övervikt (särskilt runt midjan)

* Inte har någon annan anledning att överproducera androgener, tex medfödd binjurehyperplasi

Alltså, om du fått diagnosen PCOS enbart baserat på ett ultraljud, utan att det tagits blodprover, så har läkaren inte gjort sitt jobb! Du skulle kunna ägglossa några veckor därpå och alltså inte ha den slarvigt satta diagnosen längre.

Om du har utebliven mens i ett par månader så behöver det heller inte vara PCOS. Du kan istället ha drabbats av hypotalamusamenorré, vilket inte ligger på äggstocksnivå utan innebär att hjärnan stängt ner menscykeln p.g.a. undernäring eller överträning. Isåfall har du istället total stiltje på äggstocksfronten, istället för en massa småputtrande.

Olika varianter av PCOS

Lara Briden hänvisar 4-5 olika typer av PCOS, vilket jag tycker är en hjälpsam approach för att hitta de läkande helhetsgrepp som faktiskt fungerar för individen. Vill du bli av med PCO eller PCOS, så behöver du ta reda på varför du inte ägglossar regelbundet.

Insulinvarianten

Den första och främsta är den insulinresistenta varianten.

Av kvinnor med PCOS har 30% visat sig ha störd glukostolerans, ytterligare 7,5% har diabetes. Du behöver inte vara överviktig för att ha problem med blodsockret.

Insulinresistens innebär att du inte kan tillgodogöra dig insulin, vilket oftast innebär en ökad produktion, även kallat hyperinsulinemi. Insulinresistens behöver inte innebära fetma eller diabetes, men kan absolut leda till det.

Insulinresistensfaktorn är anledningen till att diabetes typ 2 är en framtida risk hos de som lider av PCOS – det är nämligen samma problematik i grunden. Man säger att PCOS är en riskfaktor för typ 2 diabetes, men faktum är att PCOS är ett uttryck för begynnande diabetesproblematik.

Med tanke på att många av oss är uppväxta på Frosties, snabbnudlar, lösgodis och p-piller så kanske det inte är så konstigt att PCOS ökar…

Hyperinsulinemi påverkar de växande äggblåsorna lokalt och driver på en testosteronproduktion, istället för östrogenet som egentligen ska dominera. Högt insulin höjer också LH (och prolaktin, som också hämmar ägglossning) från hjärnan, vilket ytterligare ökar produktionen av androgener i äggstockarna.

Högt insulin sänker också SHBG, vilket innebär mer fritt testosteron.

Lite mer framåtskridande läkare använder Metformin, en diabetesmedicin, för PCOS. Ofta fokuserar man istället enbart på att sänka androgenerna, vilket alltså inte råder bukt på det underliggande problemet med insulinresistens.

Hur kan du själv fixa din sockerhantering?

Genom att kraftigt minska ditt sockerintag, samt göra dina insulinreceptorer känsligare så att insulinet slipper skrika på dem. Lågkolhydratkost är bevisat effektivt, men jag skulle inte rekommendera att ta bort kolhydrater/stärkelse helt, eftersom du i regel behöver lite av dem för att din kropp ska känna sig trygg och kunna ägglossa.

Ät ordentligt och balanserat under dagen och undvik socker-bergochdalbanor, även om de består av rawfoodbollar.

Sömn hjälper, magnesium hjälper, inositol är ett alternativ.

D-vitamin är en förutsättning för att du ska ägglossa ordentligt och det finns gott om forskning på hur det är inblandat i PCOS. Det exempelvis visat sig inducera ägglossning hos kvinnor med PCOS, eftersom det optimerar follikeltillväxt (den växande follikeln har receptorer för d-vitamin) samt sänker AMH och testosteron. Brist på D-vitamin är associerat med just insulinresistens, svårigheter att ägglossa, hyperandrogenism, övervikt och en myriad av våra folksjukdomar och krämpor. Det har visats att upp till 85% av kvinnor med PCOS har låga D-vitaminkoncentrationer i blodet, och då var gränsen från början satt väldigt låg.

Inflammatorisk PCOS

Har du IBS (vilket också är en jädra slaskdiagnos) så lider du troligen av en kronisk inflammation. Den uttrycker sig gärna som dålig mage, eksem och utslag, diffusa smärtor – och/eller PCOS. Svår och/eller kronisk stress (kortisol) ger snarlika effekter. I detta läge måste du se över vad som driver inflammationen, jobba med din stresshantering och gå över till en antiinflammatorisk kost. Antioxidanter som NAC kan funka, probiotika är en god idé, men du måste i första hand ta bort irritanterna.

Är det medfött?

Det finns en hel del underlag på att gifter i fosterlivet och under uppväxten kan trigga PCOS, och att pappans vikt och mammans nivå av AMH under graviditeten kommer påverka. Alltså kan du i viss mån ärva förutsättningarna för PCOS, men vilken miljö erbjuder du dess utveckling? Du styr i stor utsträckning själv hur dina gener kommer uttrycka sig, och om du vet vad som triggar din PCOS utöver “mamma hade det” så kan du hålla det i schack, mildra det eller som jag sett många gånger, bli av med diagnosen för att du helt enkelt inte har några symptom längre. I hur stor utsträckning det är genetiskt vs epigenetiskt styrt anser jag personligen ställs på sin spets när en hel del personer faktiskt blir friska av att göra saker här och nu, anpassat efter deras kropp och situation.

Inom vården får många av mina klienter tyvärr ofta höra att “vissa bara har PCOS, det är bara att ta p-piller” och man fokuserar på att hantera enskilda symptom eller facetter av syndromet. Men om vi tar ett helhetsperspektiv på vad i vår västerländska kost och livsstil som förändrats i takt med att PCOS ökar; brist på mörker och solljus, multipla näringsbrister, kombinerat med stress samt konstant intag av socker hos en generation av högambitiösa kvinnor med diverse ätstörningar och sömnproblem, så är det faktiskt inte alls märkligt att ca 1 av 5 kvinnor lider av detta metaboliska syndrom.

“When any condition crosses disciplines and doesn’t have a full investment in [one of them], it often falls through the cracks. There are elements of reproduction in PCOS, but most reproductive endocrinologists mostly do in-vitro fertilization and are not necessarily interested in metabolism. Medical endocrinologists, who are mostly interested in metabolism, aren’t usually interested in reproduction and ovarian function.”

– Dr Dumesic (The Atlantic, 2015)

Post-pill PCOS och acne

Den näst vanligaste varianten som jag ser i min praktik är “PCOS” (eller något snarlikt) som utvecklas efter p-pilleranvändning.

Jag träffar ett otal kvinnor varje månad som satts på p-piller i tonåren p.g.a. oregelbundna cykler, PCO och finnar, vilket alltihop är helt normalt de första åren innan menscykeln riktigt kommit igång. Sedan står de på p-piller i X antal år, oavsett om de egentligen önskar ett preventivmedel eller inte. Att sättas på p-piller bara några månader efter din första mens ger inte ditt eget hormonsystem mycket till chans att stå på egna ben – är det så märkligt att allt inte funkar tipptopp när du kommer av dem?

När de slutar så kommer menscykeln inte alltid tillbaka, och efter ett par månader går de till gyn som då ser “pärlbandet”. Samtidigt så har acne ofta brutit ut, eftersom p-pillrena de ätit tidigare minskat hudens talgproduktion och nu överproduceras det istället hejvilt, eftersom de “manliga” hormonerna som varit förtryckta nu skjuter i taket, kallat “androgen rebound”.

Många gånger är denna post-pill-acne som värst ungefär 6 månader efter avslut med pillren för att sedan långsamt bli bättre. Menscykeln samt androgennivåerna reglerar sig oftast inom 1-2 år.

Vissa sorters p-piller är “antiandrogena”, vilket betyder att de har en kraftigt hämmande effekt på bl.a. testosteron och därför gör att du får hy som en 8-åring. Anti-acne effekten kommer dels pga hur gestagenet (drospirenon i t.ex. Yasmin) molekylärt ser ut, men också för att alla preventivmedel ökar SHBG, vilket effektivt binder upp testosteron (detta är en av de främsta anledningarna till att många blir av med sexlusten på p-piller). Vissa gestagener ser däremot ut lite mer som just testosteron (t.ex. levonorgestrel) och därför får du inte mindre, utan mer acne.

Sex Hormone Binding Globulin tillverkas av levern och binder som sagt upp och kontrollerar bl.a. testosteron. När du äter t.ex. p-piller så blir det förhöjt eftersom levern får så mycket konstiga hormoner att bryta ner.

När du slutar med hormonstörande preventivmedel så kommer SHBG så småningom att sjunka, en process som kan ta minst 6 månader. Lagom tills du tror att medlets påverkan borde vara över så bryter androgenerna igenom och då kommer testosteron-stormen, vilket alltså utgör denna post-pill acne och PCOS.

Det här scenariot är extremt vanligt och beror INTE på att det är fel på menscykeln, personens kost (även om den ofta går att förbättra) eller “kvinnors hormoner”. Finnar och PCO några månader efter p-pilleravslut beskrivs bäst som en abstinensreaktion, en försenad biverkan, men det kvinnor upplever baserat på vad deras läkare säger, är att det är fel på henne och att hon behöver p-piller för att inte lida av acne.

Det tragiska i detta scenario är att patienten i de allra flesta fall sätts på just p-piller för att behandla hennes “PCOS” och acne…

Behandling mot PCOS

P-piller är inte ett läkemedel mot PCO/S, men erbjuder en maskering av symptomen. Med andra ord kan du ta p-piller och helt ignorera de underliggande orsakerna till de symptom som faller under paraplydiagnosen “PCOS” tills dess att du av någon anlending inte vill eller kan ta p-piller längre. Då får du tillbaka dina symptom, ofta “with a vengeance”.

De anti-androgena sorterna, t.ex. Yasmin, kan ta bort acne och hirsutism. Om du äter sockerpillrena så får du en bortfallsblödning en gång i månaden, så att du tror att du har regelbunden mens. Det har du inte, för du har ingen menscykel alls när du går på dem, enbart ett förtryckt hormonläge och en regelbunden fejkblödning. För den som verkligen lider av PCOS-relaterade symptom är det dock ofta en välkommen behandling.

Eftersom en för tjock livmoderslemhinna är en cancerrisk, så vill gynekologen förstås gärna att du blöder ut då och då. Det är logiskt. Men att åstadkomma en blödning innebär inte hälsa. Du har inte längre någon menscykel på p-piller, och har därmed inte heller “fixat” den. Med andra ord så kan PCOS maskeras med p-piller, men de kommer inte hjälpa dig att läka det – tvärtom.

Kom ihåg att insulinresistens är den främsta orsaken bakom PCOS, och gestagenerna i de hormonstörande preventivmedlen har som känd biverkning just insulinresistens. En annan sak som p-piller tyvärr gör är att ge näringsbrist, typiskt nog precis på de näringsämnen som behövs för att kunna driva igenom en frisk menscykel. Det är också bevisat att de ger kronisk inflammation.

Ur hälsoperspektiv vore bioidentiskt progesteron, korrekt doserat, mycket bättre än p-medlens gestagen, ifall regelbunden blödning är målet. Att behandla cykliskt med äkta progesteron sänker också LH-utsöndringen från hjärnan. En kan undra varför detta inte används i större utsträckning?

Att primärt sätta in ett hormonstörande preventivmedel vars hela poäng är att stänga ner ägglossningen, i en kropp som kämpar med att just ägglossa, kan ju tyckas något kontraproduktivt – särskilt hos kvinnor som faktiskt inte vill ha den preventiva effekten av p-piller.

Jag förstår att man vill uppnå symptomlindring, men jag tycker också att det är ett nedra svek mot alla personer med äggstockar att hävda att detta är en mystisk, obotlig sjukdom. PCOS är lika livsstilsrelaterat som alla andra västerländska folksjukdomar; fetma, diabetes typ 2, endometrios, cancer och om målet var en frisk befolkning så hade inte behandlingsrekommendationerna sett ut som de gör.

Så vad kan du själv göra?

Du kan lära dig Justissemetoden så att du kan identifiera din ägglossning och få översikt på din menscykelhälsa. Sedan kan du också främja ägglossningen genom att:

Många av dessa faktorer kan förbättras ifall du lägger ner koffein helt och hållet.

Om du akut måste sänka androgener som redan är höga så kan du använda en rad olika örter och tillskott, t.ex. alphaliponsyra eller berberin. Här kan du läsa ännu mer om olika tillskott som kan hjälpa.

Om du vill ha en djupare förståelse för PCO/PCOS och kunna ställa personliga frågor, bli medlem och se onlineföreläsningen ”PCO/PCOS” här

Läs mer om mina medlemskap här

Källor

Liknande artiklar